Fyra dagar kvar av denna ledighet... vart tog de vägen alla de andra dagarna? De där mellandagarna vi pratar så längtansfullt om och då vi ska hinna så mycket, stort som smått.
Veckan innan jullovet kom den höstens första förkylning, en riktig praktvariant, som inte släppt taget än. Det är väl på sätt och vis tur (?) att jag är ledig, för den stressen att ligga hemma och försöka hålla igång lektioner är jag gärna utan. Jag är gärna utan förkylning också... Det är kluvet (men ack så vanligt) att bli sjuk när det är lov. Det finns ju en del som jag önskat att jag hade orkat göra precis nu, sånt där som jag sparat till "sen". Jag tror att det får bli min läxa att det inte är någon idé att spara till en senare tidpunkt. Det innebär i en förlängning att jag måste inse mina begränsningar, att jag omöjligen kan hinna allt jag vill. Det är lättare att leva som optimist, men att vara tidsoptimist innebär en känsla av att aldrig riktigt räcka till.
Jag har snart läst en hel (!) bok, inget skönlitterärt verk, men en trevligt skriven bok* om att växla ner, att välja den enklare vägen för att generar mer tid. Tiden är ju kanske det enda vi människor förfogar över på samma sätt, men ändå inte. Beroende på livssituation har vi ju verkligen olika mängd tid att förfoga över som vi själva vill. På något märkligt sätt tycker jag att jag har mindre egen tid nu, när barnen är stora och det stör mig att jag tillåter arbetet att äta upp mig. Jag bloggar ju knappast längre och det saknar jag. Min hjärna orkar inga böcker, jag tappar koncentrationen och det sörjer jag. Så nu är det dags att på allvar försöka göra något åt detta. Jobbet kommer att bli svårast, för det har att göra med många lärares felaktiga inställning (även min) att jobbet är slut när man är klar och inte när arbetstiden är slut. Det ska vara tvärtom. Det är lättare sagt än gjort att göra den synvändan, för det finns så många måsten, borden och egna ambitioner att prova nytt för att nå längre.
Precis som vanligt längtar jag efter ljus och jag tycker allt att de där längre dagrarna lyser (!) med sin frånvaro. Lite snö så länge vore på sin plats. Jag avslutar med en längtansbild.
* Karin Lilja: Växla ner, 77 sätt att leva bättre på mindre
 |
| Vår allé förra året 24 januari. |
Kära Lena vad jag känner igen mig i dina ord! Jag har också funderat över det där med varför man inte kan släppa sitt arbete och inse att dagen är slut.....
SvaraRaderaJag har nog aldrig jobbat över så mycket som den här höstterminen. Trodde att det skulle bli bättre men nej ända in i sista veckan innan julavslutningen var det likadant.
Mellandagar - ja var tog de vägen? Här fick vi ett sorgligt besked på juldagen så sen dess går jag i en bubbla och försöker hitta lösningar, planer, strategier.....så typiskt mig att försöka få ordning på allt. Organisera och engagera sig.
Böcker har jag i högar som väntar på att jag ska koncentrera mig på dem....
Så visst känns dina ord väldigt bekanta här....
Lena vi borde verkligen försöka se till att vårterminen INTE äter upp oss så totalt! Vi är ju bra lärare både du och jag. DET är jag helt säker på. :-)
Vi borde försöka hitta balansen.....
.....och du jag har faktiskt börjat blogga! Något jag har saknat jättemycket. Plötsligt så är det roligt igen att få dela med mig av mina bilder. Känns bra. Så fortsätt blogga du med och titta gärna till mina Tankevågor!
Krya på dig nu och sköt om dig ordentligt!
Nytt år känns ju som ett incitament till att göra förändringar, så det är väl dags (igen...) Prioritera är att välja, inte välja bort och så ska jag försöka tänka. Sedan handlar det också för min del , om att inte skjuta upp, utan göra klart med en gång. Då skulle mina axlar befrias från en hel del som tynger i onödan.
RaderaVi kör på det Lisbeth, medvetna val och balans!
Och ny fason på bloggen också! Jag var tvungen att skrolla upp och titta om jag hamnat rätt ,-)
SvaraRaderaHärligt!
Längtar att få se dig komma in i affären, rödblommig om kinderna efter långpromenaden!
:-) Så mycket nytt vet jag väl inte...
RaderaDe där promenaderna är viktiga, tankarna flyger fritt, systemet fylls av syre och energi och jag mår så bra. När jag väl genomfört rundan... Det finns alltid ett initialt motstånd.
Känner så väl igen dina tankar och funderingar och idag, med facit i hand kan jag säga att beslutet att sätta stopp var det bästa jag gjort. Det enda negativa var att jag väntade för länge, en del skador självläker inte och tiden får man aldrig tillbaka. Jag avundas dig inte i din yrkesgärning och jag beundrar lärare som orkar med i den miljö skolan är idag. Har precis skrivit på ett läkarupprop och undrar om det finns ett lärarupprop för då ska jag genast skriva på. Om inte så kanske det vore idé att starta ett.
SvaraRaderaDet är just det, att tiden får man inte tillbaka. Jag tänker mycket på det. Att byta inriktning är jag inte riktigt mogen för än och jag gillar verkligen jobbet, det som är det viktiga jobbet med tonåringarna. Detta till trots ser jag att jag måste hitta andra vägar och jag måste lära mig att inte ta på mig så mycket. "Nej, tack jag avstår" blir en fras jag måste träna på, samtidigt som jag också behöver lära mig att tacka ja och ta del av sådant jag tidigare valt bort; fler medvetna val mao.
RaderaJag kämpar på, med det att skapa mig fri tid, och fritid, men det är som du skriver inte bara och alldeles enkelt. Ett sätt för mig har i höst varit att inte arbeta på helgerna. (Jag har arbetat två, vid samtals- och betygsättartider, istället för som tidigare i princip alla.)
SvaraRaderaBra distinktion det där fri tid och fritid. Jag ska försöka bokföra min tid, för att kunna sätta stopp. Jag har en och annan kollega som värnar sina helger , ytterligare någon annan som inte jobbar efter kl. 19.00, så det finns ju vägar. Det vill till att realisera dem.
Radera